Kolarens sång
Jag Eder ville nu berätta här
fast icke jag nån diktare är
Hur allt har stigit upp till högsta pris
Den fattig är blir tryckt på alla vis
Och det är den stora världens krig
Som har orsakat denna dyra tid
fast Sverige lyckligt är få hafva fred
så förer det mot skogen själv sitt krig
I bönder, låten icke narra Er
att sälja ifrån skogen alla träd
ty tänken på att Edra barn också
vill ifrån skogen några stockar få
Ty kolningen bedrives nu med fröjd
så röken svävar upp till himlens höjd
ty kolen äro dyra som Ni vet
men den som kolar, den blir ej nå fet
Ty han får vara ständigt på sin post
Båd dag och natt och kanske mager kost
i rök han måste sväva mången gång
och kolningstiden den är ganska lång
Ty är man ej nån säker kolarman
i huvudet man myror får minsann
ty genom elden allt ska förgå
och locka honom det kan kanske få
Men nog det finnes dem som bättre har
Ja, dem som pengar ifrån folket tar
och det är jobbare av alla slag
som allt för stor en vinning vilja ha
När skall den sluta denna bistra tid
Ty det är om mat en verklig strid
Det finns de som vill skaffa folkets bröd
Det finns och de, som tro ej är nån nöd
Och de som tror det finns ej någon nöd
är de, som alltid left i överflöd
de ej arbetat hafer för sitt bröd
därför de ej vill lindra andras nöd
Jag dessa enkla rader sluta vill
som jag i kolarkojan ritat till
År nittonjundrasexton ju det var
strax före julens stora högtidsdag.